jazzerts
Kan inte fatta att det bara är några veckor kvar. Att min familj kommer om dryga 3 veckor. Känns så underbart men samtidigt så fruktansvärt sorgligt, det här är mitt liv nu också och jag vill inte lämna. Mitt andra hem, jag har familj, skola, vänner, fotbollslag och allting här också. Inget kan mätas med er där hemma men ändå, det här är min vardag nu.
Ingen skola imorn pga. att jag redan är klar med matten och anatomin!! Yaaaaaaaaay!! Torsdag och fredag har jag typ halvdagar, med engelska, ekonomi, kör och drumline och resten är studyhall då jag bara trallar runt i skolan och småpratar med alla andra seniors som bara är där för nån enstaka lektion. Sedan har jag exam halva måndag och tisdag, och på tordag är graduation. Sedan är det över :(
Idag hade vi konsert efter skolan, så kom inte hem förrän vid nio typ. Jazzerts kallas det, då det är jazzbandet man lyssnar på samtidigt som man äter dessert, haha! De hade frågat om kören kunde sjunga lite och vi var bara sex stycken som kunde, vilket innebar typ tusen solon till alla. Skötte mina ganska bra tyckte jag, fick sjunga några med sjukt höga toner som gick bättre än förväntat! Vägrade iprincip först när Mrs Linger delade ut dem till mig, men en sak man får lära sig i USA är att det inte är tillåtet att tjafsa tillbaka mot läraren som vi kan göra i Sverige. Vi sjöng 60's chicks, new girl in town, it don't mean a thing och homeward bound. Sen gick jag och tjockade mig med alla desserter tills Carl, ashärlig kille som spelar elgitarr i bandet, var klar och kunde göra mig hem.
Puss på er.
Just de ja, gick på St. X prom i lördags med Ilbey. Hade det jättetrevligt! Ilbey var så söt och bjöd ut mig på middag innan och hade köpt ett halsband och grejer. St. X är en pojkskola och Diana sa att ända sedan hon var lite har alltid St.X pojkar varit så snygga, och om hon hade rätt. Satt och bara stirrade på folk hela kvällen, haha. Hade inte haft något emot att gå där, haha, synd att det bara är för killar. Sedan sov jag över hos Ilbey, eller mer med hans värdsyster Anna och hennes kompis Katy, som är hur snälla som helst!! De går på St. Ursula, som är en flickskola. På morgonen åkte vi ut och fikade, jag, Annas mamma, och Katy, till det fiket där Anna jobbar. Sedan kom också Annas pappa dit. Ilbey har världens snällaste värdfamilj, så himla gulliga var de. Och pappan där är typ den amerikanska motsvarigheten till min, vi satt och snackade om husbilar i typ en timma, haha!
Efter det också jag och Ilbey till en pre-departure (eller vad det nu kallas) grej med AFS som iprincip bara kändes sorglig. De pratade om hur deprimerade vi skulle bli efter en vecka tillbaka i vårat hemland, när vi har träffat alla och allt det spännande har lagt sig, hur vi då kommer tycka att allting är piss, tråkigt och hur ingenting har ändrats fastän att vi själva har ändrats så otroligt mycket. Hoppas inte att det blir så, men jag är nog rädd för att det kommer hända iallafall. Kommer nog vara skitkul det första, men sen, som sagt, när det börjar bli vardag igen och jag måste tillbaka till skolan (plus att de flesta av mina vänner redan tagit studenten) så kommer det nog kännas rätt segt. Då får jag bara tänka på vilket underbart år jag har haft och hur värt har varit att hamna ett år "efter". Fast jag tänker inte se det som så, jag har utvecklats, upplevt och lärt mig så mycket mer än vad jag skulle gjort om jag stannat hemma det här året och tagit studenten som alla andra. Jag valde bara att ge mig ut i världen tidigare än de flesta och sen att ta studenten ett år efter alla andra kommer vara så värt det. Jag har inte ångrat mig för en sekund, och jag kommer aldrig göra det heller!!
Att åka som utbytesstudent är det bästa beslutet jag någonsin tagit, och det kommer jag att ha nytta av hela livet. Alla pratar så mycket om USA och många tror sig veta så mycket, det trodde jag nog också. Jag menar, vem har inte förutfattade meningar om detta land? Men jag inser nu att för att kunna förstå sig på ett land, en kultur, så räcker det inte att kolla på amerikansk tv eller kanske åka en weekend till New York. Att bo i ett land ett år, vilket land det än är, ger en sån otroligt förståelse för vad landet verkligen är, en förståelse man inte kan få om man bara turistar. Känns töntigt att säga det, men jag känner mig faktiskt inte bara som en svensk längre utan också amerikan. USA är mitt hem nu också.
blablaa, gud vad jag har babblat på. Ska ge mig. Godnatt!
Ingen skola imorn pga. att jag redan är klar med matten och anatomin!! Yaaaaaaaaay!! Torsdag och fredag har jag typ halvdagar, med engelska, ekonomi, kör och drumline och resten är studyhall då jag bara trallar runt i skolan och småpratar med alla andra seniors som bara är där för nån enstaka lektion. Sedan har jag exam halva måndag och tisdag, och på tordag är graduation. Sedan är det över :(
Idag hade vi konsert efter skolan, så kom inte hem förrän vid nio typ. Jazzerts kallas det, då det är jazzbandet man lyssnar på samtidigt som man äter dessert, haha! De hade frågat om kören kunde sjunga lite och vi var bara sex stycken som kunde, vilket innebar typ tusen solon till alla. Skötte mina ganska bra tyckte jag, fick sjunga några med sjukt höga toner som gick bättre än förväntat! Vägrade iprincip först när Mrs Linger delade ut dem till mig, men en sak man får lära sig i USA är att det inte är tillåtet att tjafsa tillbaka mot läraren som vi kan göra i Sverige. Vi sjöng 60's chicks, new girl in town, it don't mean a thing och homeward bound. Sen gick jag och tjockade mig med alla desserter tills Carl, ashärlig kille som spelar elgitarr i bandet, var klar och kunde göra mig hem.
Puss på er.
Just de ja, gick på St. X prom i lördags med Ilbey. Hade det jättetrevligt! Ilbey var så söt och bjöd ut mig på middag innan och hade köpt ett halsband och grejer. St. X är en pojkskola och Diana sa att ända sedan hon var lite har alltid St.X pojkar varit så snygga, och om hon hade rätt. Satt och bara stirrade på folk hela kvällen, haha. Hade inte haft något emot att gå där, haha, synd att det bara är för killar. Sedan sov jag över hos Ilbey, eller mer med hans värdsyster Anna och hennes kompis Katy, som är hur snälla som helst!! De går på St. Ursula, som är en flickskola. På morgonen åkte vi ut och fikade, jag, Annas mamma, och Katy, till det fiket där Anna jobbar. Sedan kom också Annas pappa dit. Ilbey har världens snällaste värdfamilj, så himla gulliga var de. Och pappan där är typ den amerikanska motsvarigheten till min, vi satt och snackade om husbilar i typ en timma, haha!
Efter det också jag och Ilbey till en pre-departure (eller vad det nu kallas) grej med AFS som iprincip bara kändes sorglig. De pratade om hur deprimerade vi skulle bli efter en vecka tillbaka i vårat hemland, när vi har träffat alla och allt det spännande har lagt sig, hur vi då kommer tycka att allting är piss, tråkigt och hur ingenting har ändrats fastän att vi själva har ändrats så otroligt mycket. Hoppas inte att det blir så, men jag är nog rädd för att det kommer hända iallafall. Kommer nog vara skitkul det första, men sen, som sagt, när det börjar bli vardag igen och jag måste tillbaka till skolan (plus att de flesta av mina vänner redan tagit studenten) så kommer det nog kännas rätt segt. Då får jag bara tänka på vilket underbart år jag har haft och hur värt har varit att hamna ett år "efter". Fast jag tänker inte se det som så, jag har utvecklats, upplevt och lärt mig så mycket mer än vad jag skulle gjort om jag stannat hemma det här året och tagit studenten som alla andra. Jag valde bara att ge mig ut i världen tidigare än de flesta och sen att ta studenten ett år efter alla andra kommer vara så värt det. Jag har inte ångrat mig för en sekund, och jag kommer aldrig göra det heller!!
Att åka som utbytesstudent är det bästa beslutet jag någonsin tagit, och det kommer jag att ha nytta av hela livet. Alla pratar så mycket om USA och många tror sig veta så mycket, det trodde jag nog också. Jag menar, vem har inte förutfattade meningar om detta land? Men jag inser nu att för att kunna förstå sig på ett land, en kultur, så räcker det inte att kolla på amerikansk tv eller kanske åka en weekend till New York. Att bo i ett land ett år, vilket land det än är, ger en sån otroligt förståelse för vad landet verkligen är, en förståelse man inte kan få om man bara turistar. Känns töntigt att säga det, men jag känner mig faktiskt inte bara som en svensk längre utan också amerikan. USA är mitt hem nu också.
blablaa, gud vad jag har babblat på. Ska ge mig. Godnatt!
Kommentarer
Trackback
