Lotta i USA

Nu ligger jag nerbäddad i sängen och har för en gångs skull tid och lust att skriva här, det är alltid så mycket annat som kommer i vägen. Mitt springbreak var jättebra! Kom dit på lördagen och hela helgen ägnades mest åt att åka runt i Connecticut och runt om kring där de bodde. Jag besökte Linda och Wayne, Linda är släkt med Lena Boman och vi träffade dem på midsommar förra året. Hur snälla och gulliga som helst var dem, hade lätt kunnat stannat där ett bra tag till. Jättemysigt hus med världens utsikt och jag sov i den bekvämaste sängen någonsin. Allt var så lugnt där, sån stor skillnad mot Cincinnati där det känns som att alla stressar sig igenom dagarna.

På måndagen åkte vi till Rhode Island, till beachen och havet! Gud vad jag saknat det, vatten. Känner mig så instängd i Cincinnati ibland, jag kommer uppskatta Vänern så mycket mer när jag kommer hem. Tisdagen spenderades i New Haven och vi gick på en tour på Yale, min numera drömskola! Besökte law-school byggnaden och allting, skitfint gammalt campus som var väldigt blandat med själva staden. Onsdagen bar det av till New York!!! Ääääälskar!! Åkte på en båttur runt manhattan, gick upp i rockefeller center, times square, central park etcetc. Torsdagen och fredagen spenderade på lite olika ställen i Connecticut, även de dagarna jag fick sovmorgon, haha! Själva var de uppe med tuppen, och då menar jag verkligen det. Lindas föräldrar som bodde i huset bredvid hade höns och tupp och grejer. Lördagen blev det New York igen, bara jag och Linda den gången dock, vi strosade runt i Central park, Soho, besökte Ground zero, empire state building etcetc. Söndagen, eller faktiskt båda söndagarna, var jag i kyrkan på morgonen. Även om jag inte gör det i Sverige så tycker jag att det är väldigt intressant att göra det här, just för att amerikanska kyrkan är så annorlunda. I måndags kom jag tillbaka till Cincinnati och igår började skolan igen..

Lindas mamma pratade lite svenska och förstod faktiskt rätt bra. Hon var så söt, hon ville verkligen att jag skulle stanna kvar där. Deras hus var mer svenskt än vårat, massa olika prydnader och grejs, massvis med dalahästar.

Just nu i skolan så har vi något som kallas intersession, vilket är två veckor av något slags projekt. Eftersom jag kom senare till skolan så fanns det iprincip inga roliga alternativ så jag valde att bara göra något som kallas "Clark Experience". Så varje dag nu i två veckor håller jag antingen på med community service, planeterar träd och blommor utanför entrén, lägger upp en personlig budget och kollar på film. På fredag ska vi till någon bondgård och greja med djur. Jag ångrar lite att jag inte tog något annat för då hade jag kanske kunnat få lämna byggnaden lite oftare, något alternativ måste det funnits. Men just då när jag valde tyckte jag verkligen illa om skolan och tänkte inte betala 200 dollar för något jag ändå inte ville göra, men jaja.. en och en halv vecka kvar nu typ. En av de andra projekten var Costa rica, vilket man var tvungen att skriva upp sig på förra året så det var ju kört även om jag börjat här i augusti. Wesley åkte dit, kommer tillbaka på onsdag! Jag räknar dagarna för skolan är så mycket roligare när han är där.

Nu är jag ju riktigt inne i skrivandet här så tänker fortsätta tjata lite, vem vet när jag gör det nästa gång?!
Jag känner mig så himla splittrad med allting, 3 månader tills jag är tillbaka i Sverige! 3 månader!! Fattar ni hur fort det går eller?? På många sätt så längtar jag, jag vill träffa alla igen, jag vill umgås med mina vänner, jag vill bo med min egna underbara familj igen och jag vill behöva sluta känna mig så beroende av alla andra som man gör här, man måste fråga om lov om allt, man måste fråga om skjuts hela tiden etc.. Men samtidigt kommer jag HATA att åka härifrån, lämna alla jag lärt känna, lämna Cincinnati, det är ju som mitt andra hem nu, eller just nu bara mitt hem. Men Cincinnati kommer förmodligen alltid att kännas som hemma också, iallafall till en viss nivå. USA kommer alltid kännas så. Jag är ju inte en turist här, vad lär man sig egentligen om ett land efter en veckas semester? Men att bo här ett år och verkligen leva i en amerikanskt familj, amerikanskt skola, amerikanska vänner.. det är ju omöjligt att inte börja känna sig om en amerikan själv. När jag tänker på att jag ska åka ifrån allt det här om tre månader och aldrig komma tillbaka på riktigt samma sätt så får jag bara en stor klump i magen, jag vill verkligen inte.. men samtidigt skulle jag nog inte klara längre än ett år utan alla jag älskar där hemma..

Trodde aldrig att det skulle kännas såhär, att det skulle kännas så jobbigt att bara tänka på den 29e juni. nu ska jg sluta tjata, grattis om ni orkat läsa såhär långt ;) Kram på er!